En kommun antar en detaljplan för att möjliggöra utbyggnad av bostäder på en större skärgårdsö. Endast en liten smal remsa mark i kanten av planområdet berörs av strandskyddat område. Kommunen väljer att låta strandskyddet ligga kvar även fast området planeras som kvartersmark för bebyggelse. Kommunen har infört en bestämmelse att byggnader inte får uppföras närmare fastighetsgräns än 8 m för att bebyggelse ska undvikas i strandskyddat område. Länsstyrelsen överprövar inte antagandet av detaljplanen. Kommunens antagandebeslut överklagas av närboende på ett flertal grunder, bland annat strandskydd.
Mark-och miljödomstolen noterar att kommunen angett att den
del av kvartersmarken som inte bebyggs utgör tomtmark som får förväntas bli föremål för ett högt utnyttjande bland annat genom ett nära avstånd till bostäder i markplan med hög täthet. Dessa områden nära bostadsbyggnaderna utgör därmed en del av den tomtmark som kan nyttjas för exempelvis uteplatser, utevistelse, lek, odling och som därmed också syftar till att bli privatiserade på sätt som gör att allmänheten avhålls från tillträde. Mark- och miljödomstolen bedömer därmed att förutsättningarna för att genomföra planen i den delen och markens lämplighet för det avsedda ändamålet inte är tillräckligt utrett och upphäver detaljplanen.
MÖD: Mark- och miljööverdomstolen inleder med att konstatera att den planbestämmelse som kommunen infört inte fullt ut hindrar att byggnader uppförs inom det strandskyddade området. Vidare konstaterar de att området inte förefaller ha tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften och inte heller verkar det vara väl avskilt från strandlinjen tack vare den mellanliggande bebyggelsen. Inom den kvartersmark som ansluter till strandskyddsområdet kan bebyggelse uppföras utan krav på dispens. MÖD bedömer därmed att strandskyddet inte utgör ett hinder mot detaljplanens genomförande. Mark- och miljööverdomstolen fastställer därför kommunens beslut att anta detaljplanen.