En länsstyrelse avslår ansökan om strandskyddsdispens för uppförande av båthus och brygganläggning i ett naturreservat. Samtidigt förbjuder länsstyrelsen den anmälda vattenverksamheten.
Mark-och miljödomstolen noterar att på ett ingivet fotografi från maj 2023 så syns delar av den aktuella bryggan. Det handlar dels om den yttre delen, inklusive stenkista, dels om en mindre del
mellan den yttre delen och stranden. Deras tolkning av detta är att hela vattenområdet mellan den yttre delen och stranden ska betraktas som ianspråktaget. Domstolen bedömer att återuppförandet av bryggan därmed inte strider mot strandskyddets syften och att det första särskilda skälet kan ligga till grund för en dispens.
När det gäller båthuset bedömer MMD att det har gått för lång tid sedan det försvann och fram tills ansökan lämnades in för att det ska kunna betraktas som en ersättningsbyggnad. Domstolen anser inte heller att det tredje eller det femte särskilda skälet kan ligga till grund för att medge en dispens för båthuset.
Eftersom ansökan inte är tydligt uppdelad för de olika åtgärderna bedömer MMD att det inte är möjligt för dem att enbart medge dispens för bryggan. Ärendet återförvisas till länsstyrelsen för att medge dispens i enlighet med domen. Även ärendet gällande anmälan om vattenverksamhet återförvisas. I övrigt avslår Mark- och miljödomstolen överklagan.
MÖD: Båda parter överklagar ärendet till Mark- och miljööverdomstolen. Domstolen går rakt på bedömningen av om det föreligger särskilda skäl för dispens. MÖD konstaterar att det i området endast finns begränsade delar kvar av den tidigare brygganläggningen. Till skillnad från MMD anser de inte att de kvarvarande delarna medför att området kan betraktas som ianspråktaget. MÖD anser inte heller att det ansökta båthuset kan hanteras som en ersättningsbyggnad. Tiden för ansökan är långt senare än ett år efter det att båthuset förstördes.
Enligt tredje punkten kan det beaktas att en anläggning för sin funktion behöver ligga vid vattnet. Bryggor och båthus utgör sådana anläggningar som för sin funktion måste ligga vid vattnet. För att tredje punkten ska kunna åberopas krävs utöver detta att behovet av bryggorna och båthuset inte kan tillgodoses utanför området. Fastigheten kan nås via land och det har inte visats att möjlighet att komma dit via vattnet inte kan tillgodoses utanför området.
Det har i målet framförts att ansökt brygga ska tillgänglighetsanpassas, och båthuset avses uppföras i ett område där det kan bli en del av områdets kulturhistoriska intresse. Detta skulle kunna medföra att det femte särskilda skälet kan åberopas. MÖD konstaterar att för att det ska vara ett sådant intresse som avses i femte punkten så bör åtgärden ge långsiktiga fördelar för samhället. Ytterligare en förutsättning är att det kan visas att en annan lokalisering är omöjlig eller i vart fall orimlig för att tillgodose det angelägna allmänna intresset. Ansökan syftar främst till att tillgodose det enskilda intresset och inte allmänna intressen. Det har inte heller här redovisats vilka långsiktiga fördelar för samhället som åtgärden skulle medföra eller att det inte kan tillgodoses utanför området.
MÖD konstaterar att det därmed saknas särskilda skäl för att meddela strandskyddsdispens. De bedömer inte heller att det är oproportionerligt att avslå ansöka om dispens. Mark- och miljööverdomstolen fastställer länsstyrelsens avslag på ansökan om dispens. Vid dessa förhållanden finns det ingen anledning att ändra det förbud i anmälan om vattenverksamhet som länsstyrelsen har meddelat.
Mål: M 14669-23 – Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt