En kommun medger dispens i efterhand för ett enbostadshus som avser att ersätta två äldre fritidshus. Fritidshusen har legat på var sin fastighet som på senare tid slagits samman till en fastighet.
Kommunens beslut överklagas av naturskyddsföreningen och överprövas av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen noterar i sin handläggning av ärendena att ett nytt hus började uppföras 2018 på fastigheten. Då förelåg endast ett bygglov för åtgärden. Kommunens miljönämnd förelade markägaren år 2020 att återställa platsen. Därefter sökte markägaren strandskyddsdispens i efterhand för den byggnad som uppförts. Senare under år 2020 meddelade kommunen dispens för byggnaden.
De två tidigare fritidshusen bedömdes ha varit cirka 80 respektive 100 kvadratmeter stora och det fanns även en 30 kvm stor komplementbyggnad till det ena fritidshuset. Det är oklart om det ena av fritidshusen hade uppförts legalt då dispens för det inte kunnat återfinnas. Den ansökta ersättningsbyggnaden har en area om 655 kvm. Byggnadens fasad mot stranden är 60 meter lång och har stora fönsterpartier. Länsstyrelsen anser med hänsyn till de tidigare husens ringa storlek och förhållandena på platsen, att tidigare hemfridszoner var begränsade till omfånget. De bedömer vidare att den hemfridszon som den nya byggnaden genererar sträcker sig mer än marginellt utanför de tidigare fritidshusens hemfridszoner. Länsstyrelsen skriver att ”med avseende på byggnadens utformning mot strandlinjen, den höga höjden och stora arean samt närheten till strandlinjen är länsstyrelsens uppfattning att det nya huset kommer att ha en avhållande effekt på allmänheten och att denna påverkan inte kan ses som enbart marginell”. Länsstyrelsen upphäver kommunens dispens.
Länsstyrelsens beslut överklagas till Mark- och miljödomstolen av markägaren. Klaganden påtalar att i beslutet om bygglov som kommunen gav, angavs att strandskyddsdispens inte krävdes, samt att det är en ansenlig summa som han redan lagt ut på byggnationen och att ett återställande skulle kosta i princip lika mycket. Han anser att det därav är orimligt att neka dispens i det aktuella fallet.
MMD instämmer i de bedömningar som länsstyrelsen gjort. Åtgärden är en dispenspliktig åtgärd och möjligheten att medge dispens ska bedömas utifrån de omständigheter som rådde på platsen innan åtgärderna vidtogs. De gör sedan en kortfattad proportionalitetsbedömning som faller ut i att det inte är orimligt att neka en dispens. Mark- och miljödomstolen avslår överklagan.
MÖD: I målet vid Mark- och miljööverdomstolen utvecklar klaganden sina argument om att dispens inte krävs, att om dispens ändå krävs så finns skäl för dispens och att det är oproportionerligt att neka en dispens i det aktuella fallet.
MÖD konstaterar inledningsvis att uppförande av ny byggnad inom strandskydd kräver dispens. MÖD delar underinstansernas bedömning att med hänsyn till dess storlek, utformning och placering, så har den ansökta byggnaden en privatiserande effekt på allemansrättsligt tillgänglig mark, och att hemfridszonen utvidgas mer än obetydligt. Det särskilda skälet att området redan är ianspråktaget kan därför inte åberopas.
MÖD övergår sedan till att göra en mer tydlig proportionalitetsavvägning med hänvisning till vad Högsta domstolen angett i rättsfallet ”Båthuset i Stuverum” (NJA 2020 s 1129) för att se om det finns något annat skäl för att medge en dispens. Mark- och miljööverdomstolen kommer fram till att med hänsyn till strandskyddets styrka och det begränsade utrymme som finns för att ge dispens som inte ryms inom vanliga dispensskäl kan det inte anses oproportionerligt att neka dispens i det aktuella fallet. Överklagan avslås.
Rättsfallskommentar (red): Ännu ett olyckligt fall där en kommun missat att pröva strandskyddsdispens vid bygglov för ersättningsbyggnad. Man önskar att sådana misstag eller sådan okunskap inte skulle finnas längre med tanke på hur länge lagstiftningen haft samma lydelse i den frågan (sedan 1950-talet).
Mål: M 12029-22 – Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt