En kommun medger dispens för att uppföra en solcellsanläggning som avser att förse kommunala verksamheter med el. Sökande är ett kommunalt helägt bolag. Det aktuella området utgörs av jordbruksmark i form av en obetad äng som tidvis översvämmas. Kommunen hänvisar till att området redan har tagits i anspråk på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften som särskilt skäl för dispensen. I senare yttrande till MMD har de även åberopat att området är väl avskilt samt att området behöver tas i anspråk för ett annat mycket angeläget intresse.
Kommunens beslut överprövas av länsstyrelsen som konstaterar att platsen inte kan anses vara väl avskild från stranden genom den cykelväg som går där. De anser att en solcellsanläggning skulle kunna omfattas av det särskilda skälet för angelägna allmänna intressen, men de anser inte att det är visat i ärendet att det angelägna allmänna intresset inte kan tillgodoses utanför strandskyddat område. De anser inte heller att det föreligger något annat särskilt skäl och upphäver därför kommunens dispens.
Länsstyrelsens beslut överklagas till Mark- och miljödomstolen. I målet vid MMD redovisar bolaget de alternativa lokaliseringar som utretts och därefter inkommer Länsstyrelsen med en inlaga där de anger att de inte har något att erinra emot att MMD fastställer kommunens dispens. I sin motivering inleder MMD med att det inte finns skäl att medge dispens på den grunden att området redan skulle vara ianspråktaget, vara väl avskilt eller att det utgör ett annat mycket angeläget intresse. Det som behöver bedömas är om det är ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför det skyddade området. MMD konstaterar att det kan vara ett angeläget allmänt intresse att producera el med solceller under förutsättning att en annan lokalisering är omöjlig eller i vart fall orimlig. MMD anser att de inte har fått tillräckligt underlag för att bedöma att en annan lokalisering är omöjlig eller orimlig. De kan därför inte bedöma om dispens föreligger för den sökta åtgärden. Mark- och miljödomstolen fastställer därför länsstyrelsen beslut att upphäva kommunens dispens.
MÖD: Mark- och miljööverdomstolen konstaterar i sina domskäl att solcellsanläggningen är en anläggning som skulle hindra eller avhålla allmänheten från ett område där den annars skulle fått röra sig fritt. Även MÖD anser att de särskilda skälen att området redan skulle vara ianspråktaget, vara väl avskilt eller att det utgör ett annat mycket angeläget intresse inte kan åberopas i det aktuella fallet. Av bolagets redogörelse för alternativa lokaliseringar som getts in till MMD finner MÖD att de inte har anledning att göra någon annan bedömning än länsstyrelsen, som godtog lokaliseringen efter bolagets redogörelse.
Mark- och miljööverdomstolen fastställer därmed kommunens dispens för solcellsanläggningen.
Rättsfallskommentar (red): Det hade varit intressant om MÖD hade utvecklat frågan lite mer än att bara instämma i länsstyrelsens bedömning. I ärendet i MMD finns även en diskussion om att Länsstyrelsen godtagit lokaliseringen i ett samråd, och att det skulle medföra att det femte skälet direkt skulle vara applicerbart. Det accepterades inte av MMD och det är inte något som MÖD nämner något om.
Mål: M 14570-23 – Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt