En kommun medger dispens för ett nytt hus på en avstyckad bostadsfastighet som tidigare var obebyggd. Länsstyrelsen upphäver dispensen då det bedöms saknas särskilda skäl för dispens.
Länsstyrelsens beslut överklagas till Mark- och miljödomstolen. Klaganden hävdar att en tidigare dispens från 1977 har tagits i anspråk genom att fastigheten har avstyckats. MMD konstaterar att det inte medför att dispensen har tagits i anspråk. De går därefter över till att bedöma om det finns särskilda skäl för dispens. De beskriver områdets värden och bedömer aktuell strands värde för friluftsliv och bad som begränsad jämfört med andra närliggande stränders. De finner att platsen ligger i strandskyddsområdets utkant och att det går en väg mellan platsen och vattnet. Vägen har 70 km/h som högsta tillåtna hastighet men saknar mittlinje. MMD konstaterar vid synen att vägen vid platsen är bred och att sikten åt vartdera hållet begränsas på grund av kurvor och kuperad terräng. Dessutom omges vägen av djupa vägdiken. MMD finner vid en samlad bedömning att platsen är väl avskild från området närmast stranden. De gör sedan en proportionalitetsbedömning som faller ut i att det är orimligt att neka en dispens. Mark- och miljödomstolen upphäver därför länsstyrelsens beslut.
MÖD: Mark- och miljööverdomstolen konstaterar i ett kort dom att vägen inte är avskiljande i den mening som avses i strandskyddsbestämmelserna. Inget annat särskilt skäl har framkommit och de bedömer inte heller att det är oproportionerligt att neka en dispens. Länsstyrelsen beslut att upphäva kommunens dispens fastställs.
Mål: M 14252-22 – Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt