Målet gällde dispens för enbostadshus. Kommunen hade som skäl angett att platsen var väl avskild från stranden genom en gång- och cykelväg och en bilväg som går parallellt med varandra.
MÖD:
MÖD påpekar att det inte går att i absoluta tal eller mått säga när en väg är avskiljande. Av förarbetena (prop. 1997/98:45 del 2 s. 89) framgår att vägen måste ha en så avskiljande effekt att den plats som dispensen avser saknar betydelse för allmänhetens friluftsliv. Det betyder att vägen, för att betraktas som avskiljande, måste vara sådan att allmänheten typiskt sett avstår från att passera över den. En gång- och cykelväg är inte avskiljande i den meningen. Bilvägen i målet är en mindre asfalterad väg utan mittlinje och med en årsmedeldygntrafik i intervallet 855-1000. Hastighetsbegränsningen är 70 km/h och vägsträckan är delvis försedd med farthinder. Domstolen anser att vägen inte är sådan att allmänheten typiskt sett skulle avhålla sig från att passera över den. Platsen är alltså inte väl avskild så att dispens kan ges på den grunden.
Dom: M 10315-16 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
