Målet gällde ansökan om strandskyddsdispens och anmälan om vattenverksamhet för att återuppbygga en gammal brygga. Instanserna var överens om att bryggan omfattades av förbudet i 7 kap. 15 § miljöbalken och därmed är dispenspliktig. Frågan var om det fanns särskilda skäl för dispens.
Platsen: Området är utpekat som riksintresse för naturvård och friluftsliv enligt 3 kap. 6 § miljöbalken och omfattas av de särskilda hushållningsbestämmelserna i 4 kap. miljöbalken för sina natur- och kulturvärden och där turismens och friluftslivets, främst det rörliga friluftslivet, särskilt ska beaktas. Enligt beslut av länsstyrelsen år 1968, gäller också landskapsbildskydd.
MÖD: Bryggan kommer genom sin tänkta storlek och placering att vara väl synlig och ta i anspråk en inte obetydlig yta. Den kan därför typiskt sett hindra eller avhålla allmänheten från att använda området för det rörliga friluftslivet.
På platsen finns idag ingen brygga. Det finns dock kvar ett grundfundament från en tidigare brygga. Om en brygga utförs på det sätt som beskrivits i ansökan skulle den ge ett privatiserande intryck och hindra allmänheten från att vistas där. De befintliga grundfundamenten gör inte att platsen redan är ianspråktagen på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften.
Även om en brygga i och för sig är en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet anser MÖD, med hänsyn till vad sökanden anfört om sitt behov av anläggningen, att behovet av bryggans funktion kan tillgodoses utanför området.
Det finns alltså inte finns några särskilda skäl för att bevilja strandskyddsdispens. Vid sådant förhållande väger det allmänna intresset att värna om allemansrätten och strandskyddet starkare än sökandens enskilda intressen.
Dispens kunde inte beviljas.
Rättsfallskommentar (red):
Se MÖD 2013:37 om proportionalitetsprincipen.
Lagrum: 7 kap. 18 c § miljöbalken
Dom: M 9143-11. Länk saknas då Mark- och miljööverdomstolen inte publicerar avgöranden som är för gamla.
