Frågan i målet var om dispens kunde medges för en brygga (2 x 12 m med 5 m spång) för att den för sin funktion måste ligga vid vatten. Bryggan skulle uppföras på en ö utan landsförbindelse och med starka skyddsintressen (naturreservat och Natura 2000-område). Ansökan avsåg en gemensam brygga för två fastigheter.
MMD bedömde att sökandenas behov av brygga vägde tungt men att möjligheten att ordna båtplats genom anläggningsförrättning eller dylikt borde prövas först och medgav därför inte strandskyddsdispens.
MÖD
MÖD accepterade sökandenas uppgift att det inte skulle gå att ordna båtplats genom en frivillig överenskommelse med andra fastighetsägare. Utifrån faktiska förutsättningar var det också tveksamt om det gick att utöka en befintlig brygga. MÖD bedömde att det inte var rimligt att i ett sådant fall kräva att sökandena först ska söka tvångsvis tillträde till båtplats.
MÖD fann att behovet av båtplats inte kunde tillgodoses utanför området och gav, trots de starka skyddsintressena som gällde för området, strandskyddsdispens och tillstånd enligt naturreservatsföreskrifter. I bedömningen vägde MÖD in att bryggans påverkan på allmänhetens tillgäng till naturområdet skulle bli marginell. Den var väl lokaliserad nära en befintlig brygga vilket bedömdes begränsa den avhållande effekten på allmänheten. Eftersom bryggan inte skulle kräva några muddringsarbeten bedömdes även påverkan på växt- och djurliv som begränsad.
MÖD föreskrev i villkor att rätten att nyttja bryggan skulle framgå av fastighetsregistret genom inskrivning av rättigheten i form av avtalsservitut eller annan åtgärd som tillförsäkrade fastigheterna rätten till bryggan.
Rättsfallskommentar (red):
I avgörandet redovisar MÖD förarbetesuttalanden m.m. kring 7 kap. 18 c § 3 p miljöbalken, se fulltextavgörandet.
Lagrum: 7 kap. 18 c och 7 kap. 26 § miljöbalken
Dom: M 11808-14 (pdf) på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
