En kommun hade gett strandskyddsdispens för rasthagar (hästhagar med staket). Länsstyrelsen upphävde dispensen då särskilda skäl ej ansågs föreligga. Länsstyrelsen ansåg inte heller att undantaget för areella näringar var tillämpligt. Mark- och miljödomstolen instämde.
MÖD:
MÖD konstaterar att den aktuella näringsverksamheten bedrivs på en lantbruksfastighet och omfattar en större träningsanläggning för travhästar som bl.a. består av travbanor och stallar. Därutöver finns rast- och beteshagar för hästarna. Domstolen finner inte skäl
att ifrågasätta bolagens uppgift att de används för beteshållning avseende hästarna i verksamheten och annat har inte framkommit än att betet är anpassat till hästarnas behov i detta avseende. Beteshållningen får därför anses utgöra jordbruk och beteshagarna
behövs för detta ändamål. Även en mindre areal med rasthagar utan bete ansågs, då de har en naturlig koppling till de hästar som betar, få ingå i jordbruket. Då hagarna bör ligga nära stallarna ansåg MÖD att de behöver finnas inom strandskyddsområdet. Undantagsregeln i 7 kap 16 § 1 miljöbalken är således tillämplig.
Dom: M 10623-16 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.