Målet gällde frågan om en bastu byggd på en båt är dispenspliktig och i andra hand om dispens kan medges för en relativt stadigvarande förtöjning av densamma. Bastubåten är enligt uppgift sjöduglig men obeboelig och skiljer sig från en fritidsbåt enbart till utseendet. Med båten tas turer ca en gång i månaden under båtsäsong, i övrigt och även vintertid ligger den förtöjd på platsen.
MÖD:
Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att det i lagtexten inte finns någon definition av vad som i bestämmelsen avses med byggnad. I förarbetena anges dock att även flyttbara konstruktioner kan vara byggnader. MÖD konstaterar vid synen att bastubåtens konstruktion består av fyra väggar och ett tak som uppförts på en flotte med utombordsmotor. MÖD anser vidare att den är så stadigvarande förtöjd att den träffas av förbudet mot nya byggnader i strandskyddsbestämmelserna. Därmed krävs dispens.
MÖD bedömer att landområdet vid förtöjningsplatsen är ianspråktaget och inom byggnadernas hemfridszon. En hemfridszon kan dock normalt sett inte sträcka sig ut i vattenområdet. Det i målet aktuella vattenområdet är delvis skymt från den övriga marken genom topografin. Vattenområdet kan därför inte anses sakna betydelse för strandskyddet syften. Det saknas därmed förutsättningar att ge dispens enligt första punkten. Det bedöms inte heller oproportionerligt att neka dispens i detta fall, överklagandet avslås och beslutet att neka dispens fastställs.
Rättsfallskommentar (red):
Här kan noteras att MÖD först konstaterar att den aktuella bastubåten är en konstruktion som omfattas av förbudet i första punkten. Sedan säger de att om det inte skulle vara så, så är bastubåten en anläggning som hindrar och/eller avhåller allmänheten från att röra sig i området. Den skulle därför även kunna anses omfattas av förbudet i andra punkten 7 kap. 15 § MB.
Mål: M 10415-18 (pdf) öppnas på Mark- och miljööverdomstolens webbplats.
