Ett bolag bedriver verksamhet på en skärgårdsö utan fast landförbindelse i Stockholms skärgård. Verksamheten avser restaurang, vandrarhem och uthyrning av stugor. Området ligger inom naturreservat. Länsstyrelsen inledde efter anmälan ett tillsynsärende gällande uppställning av baracker i anslutning till en äldre byggnad som kallas tillsynsmannabostaden. Bolaget inkom därefter med en ansökan i efterhand om dispens från strandskyddsbestämmelserna och tillstånd enligt reservatsföreskrifterna. Bolaget hävdar att området där barackerna ställts upp är inom ianspråktagen tomt för tillsynsmannabostaden och att verksamheten är viktig för det rörliga friluftslivet inom naturreservatet. Därmed anser de att det föreligger särskilda skäl för dispens. Länsstyrelsen anser inte att området är ianspråktaget och inte heller att utvidgningen av verksamheten utgör särskilt skäl för dispens. Länsstyrelsen avslår ansökan och förelägger bolaget vid vite att ta bort barackerna inklusive grundläggning inom viss tid.
Mark- och miljödomstolen inleder med att konstatera att barackerna är att anse som byggnader och därmed kräver de strandskyddsdispens. MMD anser det tveksamt om tillsynsmannabostaden, som är en personalbostad för säsongsbetonad verksamhet, genererar någon hemfridszon. Om den gör det är den mycket begränsad. Därmed anser MMD att barackerna uppförts inom ett område som är tillgängligt för allmänheten och därmed är det särskilda skälet i första punkten inte tillämpligt. De anser vidare att bostadsbyggnader, i några fall när de utgörs av personalbostäder för verksamheter som bedrivs på t.ex. öar, kan åberopa det fjärde särskilda skälet. I det här fallet anser MMD dock att barackernas placering har en privatiserande effekt som begränsar allmänhetens möjlighet att vistas i området. Bolaget har inte visat att barackerna inte kan placeras utanför strandskyddat område eller på mark som redan är ianspråktagen. MMD anser inte att en nekad dispens är oproportionerligt och avslår överklagan.
MÖD: Vid överklagan till Mark- och miljööverdomstolen lägger bolaget till ett yrkande om att uppförandet av barackerna är undantaget från strandskyddsbestämmelserna om det medges tillstånd enligt naturreservatsföreskrifterna. MÖD kan emellertid konstatera att tillståndsprövningen enligt de tillämpliga reservatsföreskrifterna inte förutsätter att strandskyddsreglerna beaktas som ett moment i
prövningen av om tillstånd kan medges. Inte heller innebär föreskrifterna att frågan om lämplig lokalisering prövas. MÖD konstaterar att undantagsregeln i 7 kapitlet 16 § miljöbalken därför inte är tillämplig. Utgångspunkten är därmed att det råder förbud enligt reglerna om strandskydd att uppföra barackerna oavsett om tillstånd meddelas enligt reservatsföreskrifterna. Vid den syn i målet som MÖD genomförde bedömde de att det finns en hemfridszon kring tillsynsmannabostaden och de uppförda barackerna får anses ligga inom den. Barackerna kommer att hamna nära hemfridszonens gräns vilket leder till en viss påverkan på allemansrättsligt tillgängliga områden. Den påverkan som uppstår bedömer MÖD kan avhjälpas genom villkor. Det ska även göras en tomtplatsavgränsning i samband med att dispens medges. De anser att länsstyrelsen bör göra tomtplatsbestämningen och ställa relevanta villkor och återförvisar därför ärendet dit. Då MÖD kommit till denna bedömning så upphäver de länsstyrelsens föreläggande om att barackerna ska tas bort.
Rättsfallskommentar (red): Bra att MÖD en gång för alla redde ut att undantagsbestämmelsen i 7 kapitlet 16 § punkten 2 miljöbalken, inte avser när tillstånd enligt naturreservatsföreskrifter medgetts.
Mål: M 9773-22 – Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt