En kommun förelägger fastighetsägarna att vidta vissa åtgärder för att återställa ett område inom strandskydd. Kommunens beslut överklagas till länsstyrelsen som upphäver två föreläggandepunkter men avslår överklagan i övrigt.
I målet vid Mark- och miljödomstolen bestrider markägarna att utlagd geoduk och sand har inneburit en väsentlig förändring av livsvillkoren för djur- och växtarter eftersom området redan tidigare använts för bad-, rekreations- samt jordbruksändamål och att platsen därmed redan varit påverkad av exploatering. De hävdar att i vart fall behövs geoduk, sand, spång och brygga för deras jordbruksverksamhet som avser till- och inridning av hästar samt lägerverksamhet. Utfyllnad av mark har gjorts i syfte att få tillräckligt med betesmark för de hästar som de har i verksamheten. Markägarna hävdar även föreläggandet är otydligt i den del som föreskriver att material inte får placeras på allemansrättsligt tillgänglig naturmark och kan därför inte efterlevas.
Mark- och miljödomstolen instämmer i länsstyrelsens bedömning att de utförda åtgärderna i normalfallet är förbjudna åtgärder. De anser att det saknas skäl att ifrågasätta att markägarna bedriver en areell näring som i och för sig kan omfattas av undantaget för jordbruk, men frågan är om utfyllnaden för skapande av ny betesmark behövts för hästverksamheten och om det för sin funktion behövts vidtas inom strandskyddsområdet. Enligt domstolen har den vidtagna åtgärden att fylla upp strandängen med massor medfört ett för naturmiljön onödigt ingripande alternativ. Det har inte visats att betesmark inte kunnat tillskapas på ett mindre ingripande sätt eller på annan plats inom fastigheten, därav har det funnits skäl att förelägga om rättelse. Mark- och miljödomstolen ändrar endast tiden för utförande.
MÖD: Mark- och miljööverdomstolen inleder med att instämma i underinstansernas bedömning att fastighetsägarna är att betrakta som
rätt adressater. Domstolen anser att de vidtagna åtgärderna har påverkat både allmänhetens tillträde och väsentligt förändrat livsvillkoren för djur- och växtlivet och därmed är åtgärderna som utgångspunkt förbjudna. Frågan blir då om åtgärderna är undantagna från förbudet för att de behövs för en förvärvsverksamhet inom jordbruk som är avsedd att bedrivas varaktigt och för sin funktion eller för att uppnå ett funktionellt samband med en befintlig byggnad, anläggning eller anordning, och måste finnas eller vidtas inom strandskyddsområdet.
MÖD konstaterar att nyttjandet av mark till bete för hästar kan utgöra jordbruksverksamhet (MÖD 2017:57). I det här fallet bedrivs hästhållningen på ett varaktigt sätt som förvärvsverksamhet inom ett aktiebolag. MÖD bedömer att verksamheten utgör en areell näring enligt bestämmelserna och går därefter in och bedömer åtgärd för åtgärd. För brygganläggningen och utläggande av geoduk samt sand i strandområdet, som behövs för att hästarna ska kunna vistas på ett säkert sätt i vattnet, anser MÖD att det saknas ett tillräckligt starkt behovssamband med jordbruksverksamheten, dvs. med hästarnas beteshållning. MÖD går därefter över till utfyllnaden med sten och fyllnadsmassor för att skapa lämplig betesmark. MÖD anser att skapandet av ny betesmark generellt sett kan anses ingå i en jordbruksverksamhet och det aktuella området ligger i närheten av stallet. De specifika åtgärder som har vidtagits för att ställa i ordning beteshagen har dock gett upphov till en ansenlig påverkan på naturmiljön, och det är inte visats att de åtgärder som vidtagits i
vattenområdet och i strandkanten varit nödvändiga för att skapa en beteshage.
Mark- och miljööverdomstolen bedömer att kommunen haft fog för att besluta om de åtgärder som kvarstår av föreläggandet och avslår överklagan.
Rättsfallskommentar (red): Intressant dom som berör den nya undantagsregeln för areella näringar, ett första steg i en ny praxis.