Målet gällde dispens för ett bostadshus med stöd av LIS-reglerna.

Sökanden ville uppföra ett bostadshus inom ett område som pekats ut som LIS-område i kommunens översiktsplan.

MÖD:

Är översiktsplanen vägledande?

MÖD noterade att en översiktsplan, inklusive länsstyrelsens granskningsyttrande, inte är bindande men ska ge vägledning för bedömningen av om det är fråga om ett LIS-område eller inte. Det är först vid prövningen i det enskilda fallet som det avgörs om platsen uppfyller kriterierna för ett LIS-område på ett rättsligt bindande sätt (prop. 2008/09:119 s 57f).

I det här fallet hade länsstyrelsen (i granskningsyttrandet) haft erinringar mot kommunens utpekande av LIS-områden och skrivit att frågan om landsbygdsutveckling i strandnära lägen inte var tillräckligt väl genomarbetad, att det LIS-område det var fråga om var för stort och att områdets betydelse för strandskyddets syften borde ha beskrivits närmare. Kommunen hade dock inte minskat området innan översiktsplanen antogs utan skrivit att mindre exploateringsprojekt bör utredas och detaljplaneras.

MÖD bedömde att översiktsplanen inte var vägledande eftersom kommunen och länsstyrelsen hade olika uppfattning. MÖD skrev också att det inte finns någon presumtion (det kan alltså inte förutsättas) att kriterierna för LIS-områden är uppfyllda. Istället ska man pröva de sakliga argumenten i ärendet när man bedömer om kriterierna för LIS-områden är uppfyllda.

Är det i övrigt visat att platsen ligger inom ett LIS-område?

Bedömningen av om ett område är ett LIS-område ska avgöras utifrån områdets betydelse för utvecklingen av landsbygden. Det bör enligt MÖD finnas en ”i viss mån konkretiserad tanke kring hur utvecklingen av området är tänkt att ske innefattande bedömning av hur sysselsättningen främjas eller serviceunderlaget upprätthålls. Vid denna bedömning ska inte beaktas enstaka en- eller tvåbostadshus. Härutöver krävs en redovisning av vilken inverkan på strandskyddets syften den tänkta utvecklingen har.”

Kommunen hade inte redovisat någon fördjupad utredning om landsbygdsutveckling för området i stort eller för det aktuella LIS-området.

MÖD skrev att kraven på sådan utredning inte kan ställas alltför högt men att påståenden inte är tillräckligt. Detta särskilt som bidraget av fritidshuset inte ska beaktas vid bedömningen. MÖD kom därför till slutsatsen att det inte var utrett att platsen utgjorde ett LIS-område. Dispensskälen i 7 kap. 18 d § MB var därför inte tillämpliga.

Det fanns inte heller i övrigt skäl för dispens. Dispensansökan avslogs därför.

Rättsfallskommentar (red):

Först prövade MÖD alltså om översiktsplanen var vägledande.

När översiktsplanen inte var vägledande prövade MÖD om det istället var utrett i dispensärendet att området är lämpligt för utvecklingen av landsbygden (ett LIS-område). MÖD bedömde att detta inte var utrett. Även om det inte bör ställas orimligt höga krav på utredningen angav MÖD att det inte räcker att, som i det här fallet, påstå att ett område har betydelse för utvecklingen av landsbygden. MÖD poängterar också att bidraget av fritidshuset inte ska beaktas när man bedömer ett områdes betydelse för utvecklingen av landsbygden (enligt 7 kap. 18 e § miljöbalken).

Eftersom det inte var utrett att det var fråga om ett LIS-område gäller inte det särskilda LIS-skälet ”uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus” i 7 kap. 18 d § MB. Någon prövning av om fritidshuset skulle uppföras ”i anslutning till ett befintligt bostadshus” kunde alltså inte göras. Andra särskilda skäl fanns inte heller. Dispensansökan avslogs därför.

En ledamot var skiljaktig på en punkt. Medan majoriteten av ledamöterna bedömde att det var LIS-området som helhet som skulle bedömas (om det uppfyllde kriterierna för LIS-områden) ansåg den skiljaktiga ledamoten att det istället var platsen för dispensansökan – en liten del av LIS-området – som skulle bedömas, se fulltextavgörandet.

I detta avgörande hade länsstyrelsen alltså bedömt att det utpekade LIS-området var för stort. I ett annat avgörande (MÖD M 6577-13, 2013-12-20) hade länsstyrelsen istället bedömt att området var för litet. Dessa båda länsstyrelsebedömningar fanns i respektive granskningsyttrande.

Lagrum 7 kap. 18 d-e §§ miljöbalken

Referat ur MÖD-serien: MÖD 2012 39